Vi hade ett arbete där vi skulle redovisa muntligt ett valfritt ämne i skolan. Men innan man redovisade skulle man skriva en liten "förberedelse" till sitt eget tal. (alltså man ska skriva innerhållet i dett man ska säga.)         

______________________________________________________________________________                                    

Alla har säkert, någon gång under sitt liv känt obehag inför en redovisning i skolan, kanske ett föredrag inför massa människor, eller varför inte bara något så simpelt som att stå inför sina vänner och säga vad man tycker. Att välja ämne inför min svenska uppgift var en väldigt enkel uppgift, att få ner det på papper var svårare…

Under hela grundskolan har jag och säkert många andra brottas med rädslan att stå inför sin klass och redovisa. Som barn var jag väldigt blyg, och ville helst inte säga något i onödan, vågade inte ens svara i telefonen, för vem vet, det skulle kanske gå åt helvete?  

I grundskolan vet jag att det var många som inte vågade stå inför klassen, och i lågstadiet var det inget krav. Men så småningom blev man illa tvungen att stå inför alla och redovisa. Jag stammade alltid, vågade inte och ibland tog det stopp. Inget ord kunde komma ut från min mun. Det blev som när trafiken stoppat och inget går att göra åt saken. Tyvärr fanns det inte så mycket att göra, bara att avbryta och gå därifrån.

Varje gång det gick dåligt, sänktes mitt självförtroende och så småningom fick jag alltid en klump i magen när det nämndes något om redovisning. Jag kunde helt enkelt inte redovisa i helklass (eller i liten grupp), det var något alla blev tvungna att acceptera. Mina lärare fick mig att redovisa, men endast för dem, i enrum. Ibland gick det inte då heller, det var som en låst dörr. Det var som om allt var blockerat, hur gärna jag än ville få det gjort eller klart så gick det inte.

Stallet med hästar och kompisar har alltid varit min frizon. Dit kan jag gå när jag behöver stöd och dit kan jag gå och bara vara mig själv. En dag fick jag ansvaret att ta hand om flera teorigrupper. Det jag inte visste om var att det var vuxna. När dagen kom var jag såklart livrädd, tänk om det skulle gå åt helvete, precis som alla andra gånger jag skulle stå i centrum inför grupper. Som tur var klarade jag av detta och självklart tog mitt självförtroende fart framåt. Flera lektioner stod på tur och det blev inte så mycket vila. Ju mera jag gick igenom, desto starkare blev jag. Det var ingen som undrade varför jag ibland stammade, det var och är normalt. Dessutom stammade jag inte speciellt ofta, för jag visste att det var jag som var bäst på ämnet, att jag pratade om något som jag kunde, vem skulle kunna säga emot mig? Ingen som var med i mina grupper i varje fall.

Idag håller jag teorilektioner för både barn och vuxna. Jag sitter och ansvarar för en hel ungdomssektion.        Jag är med i Upplands ungdomssektion (inom ridsporten) och framförallt, jag håller ständigt på att prata inför stora grupper. Hur svårt och jobbigt det än kan vara så måste man göra ett val man känner sig trygg och bekväm med. Mitt val var varken tryggt eller bekvämt, men för att någon gång komma till det trygga måste man utsätta sig för det farliga eller jobbiga som i denna situation!

Jag har lärt mig otroligt mycket på att göra något jag egentligen inte vågar eller vill. Men så är det i livet, vi måste ta risker för att någon gång lyckas. Ingen lyckas varje gång, men många lyckas mycket! Det bästa tipset jag kan ge alla er som redovisar är att börja med något du vet något om, innan och utantill. Se och verka självsäker, ta det lugnt och andas. Om du bara provar så ska du se att det kanske inte är lika hemskt efter ett tag.

Klumpen i magen innan jag ska redovisa kommer säkert alltid att vara kvar. Men vet du vad? För mig gör det ingenting, för jag har lärt mig att bara man tar itu med sina problem och tänker framåt kommer det alltid att gå bra. Jag har aldrig varit någon naturbegåvning och kommer nog aldrig bli det heller, men man ska aldrig säga aldrig. För vem vet, någon dag kanske de som inte vågar nu, också kommer kunna redovisa högt inför en grupp, och det kanske kan bero på mig. Jag vet hur det känns och kan kanske förändra andra genom att berätta min historia.