Såg på Matilda Holmströms blogg att hon varit med på sin första hopplektion på 5 år (eller vad det var.) Hon hoppade bara bommar då hon är extremt hopprädd. Och då kom jag och tänka på mig själv såklart..¨


Visste ni att jag varit rädd för hoppning? Egentligen var jag väl inte rädd för just hoppningen. jag var rädd för ridningen och för att trilla av. Kunde inte ens rida utan stigbyglar. Jag grät nästan varje lektion. Måste varit jobbigt för mina ridkamrater. ^^ haha! menmen, i vilket fall som helst så vågade jag inte, endå fortsatte jag rida. Idag undrar jag varför jag faktiskt gjorde det för jag var alltid rädd.

Men jag är otroligt glad att jag fortsatte. med tiden började jag faktiskt våga rida mera och utmana mig själv. Jag, erika och My (våran kusin) red shettisarna väldigt mycket under en tid. Det tror jag stärkte mitt mod väldigt mycket. för där blev jag tvungen att utmana mig själv. Vi tävlade (hade shettisrace), vi hoppade och jag vet inte allt vad vi gjorde. men gud så kul det var!


Som säkert många minns kallades vi "Kottarna" på den tiden. Erika var Flugan, Jag var Humlan och My var Myggan. Vi fick dom "namnen" av våran ridlärare för herrans massa år sedan! haha, men måste erkänna att vi var taskiga mot andra på den tiden. Vi trode nog att vi ägde stället, i varje fall nästintill. Men huvudsaken, vi hade kul och vi utvecklades!

Jag har alltid trott (även under senare tid) att jag varit rädd för att hoppa. Därför har det varit naturlig väg in i dressyren. Under 2010 tävlade jag min första lokala hopptävling. DET var ett stort kliv. även då litade jag inte riktigt på mig själv. Men tog mig igenom banan på 0 fel i grunden och ett stopp i fas 2.

2011 tävlade jag kvalet till RMet igen. Då med en okänd häst och vann. Det var faktiskt då mitt självförtroende steg i hoppningen. och jag kom på att det faktiskt var kul att hoppa. Det som var viktigast var att jag kom på att jag inte var rädd! ¨

Sen tävlade jag på RMet på Strömsholm. Även där kom jag dubbelnolla på en okänd häst, och helt plötsligt tycker jag att det är kul att hoppa. Min "Hoppålder" då man bara vill hoppa kom kanske lite sent. ;) haha. nej men jag tycker fortfarande att dressyren är min grej. men jag är inte längre rädd för att hoppa.

Nu när jag hoppade med fabiola här så kändes det bara härligt. Jag ville höjja, det var jag som tog intiativet att faktiskt vilja utmana mij själv. Det är verkligen härligt när man pressar sig själv och det verkligen går bra. men när jag har bestämt mig för något, då ger jag mig fan på att det ska gå. och oftast går det!

Så tips till er hopprädda. Hitta viljan och motivationen. Man kanske inte behöver hopptävla direkt, men ha små mål så går det lättare! Kan lova att när man kommer över tröskeln så är det skit kul! Jag älskar att hoppa. Men det är dressyren jag sattsar på för att jag älskar det mer! :)


Bild från Strömsholm